Praxisseminarium

Praxisseminarium

Namn: Lisa Jägsten

Studerar: grundlärarprogrammet på Göteborgs universitet mot åk 4-6. Jag gör nu min första VFU och jag har innan slutfört en termin av programmet.

Uppgiften var att lyfta en händelse från min VFU. Det har givetvis hänt otroligt mycket och jag tänkte först att jag skulle lyfta en händelse som skett med vissa elever som har utmärkt sig mycket i klassen. Men jag tänkte att jag skulle göra tvärt om idag. Jag vill lyfta det jag kom att tänka på när jag kom till VFU:n min andra vecka. Jag har alltså varit i klassen en vecka redan och de är 45 elever jag möter varje dag. Det slog mig att de elever jag lärt känna bäst och lärt mig namnen på, är de elever som konstant är kontaktsökande.

Elever med vissa diagnoser som kräver extra hjälp på olika sett, utåtriktade elever som alltid vill delta i samtal eller elever som är väldigt duktiga och vill visa upp vad de gjort på lektionen. Dessa elever täcker kanske 95 % av hela klassen. Men nu till min frågeställning.

Finns det en plan för att jobba med de elever som nästan aldrig uttrycker sig i tal? Varken inför klassen eller enskilt till läraren? De elever med problematik ägnas en massa tid och då menar jag inte tid med tillsatt resurs, utan tid som bör delas lika mellan samtliga elever. Tid som lika väl kunde ägnas de elever som har svårt att uttrycka sig, främst i tal, av olika anledningar. Varför tas inte den problematiken på lika stort allvar? Jag menar att det ställs en massa krav på elever som inte kan hålla tyst, men de elever som alltid håller tyst förväntas det inte lika mycket av? Vart går gränsen när det gäller tysta elever och hur jobbar man provokativt med dessa?

I skolverkets regler om värdegrund kan läsas:

Skolans uppdrag - Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.

/Lisa